Ska det vara så svårt att bli tagen på allvar?

Jag måste bara få ta en stund och uttrycka min enorma besvikelse och ilska mot dagens sjukvård. Det äcklar mig hur svårt det ska vara att bli tagen på allvar och få hjälp. Man måste tydligen vara halvt döende innan de ens fattar att det är allvar. Detta har jag fått smaka på i rejäla doser oavsett om det gäller min psykiska ohälsa eller något fysiskt fel. Det spelar ingen som helst roll att jag bytt vårdgivare och vårdcentral, utan det är ta mig fan detsamma överallt. Nu är jag trött på det.

År 2006, endast nio år gammal, drabbades jag av svårt infekterad nageltrång. Först på ena stortån och sedan den andra. De avlöste varandra lite skulle man kunna säga. Jag i stort sätt bodde på vårdcentralen där de i SEX ÅRS TID plågade mig med lokalbedövningar och operationer i tårna. De klippte ner båda naglarna på båda sidorna och brände bort den nedersta biten med något svart frätande medel.
Jag var nio år. NIO. Jag hade konstant ont, kunde inte vara med på gymnastiken i skolan och blev utstött på rasterna. Jag kunde inte ens ha de skor jag ville, utan fick alltid ha stora, fula skor. Jag skämdes för något som inte ens var mitt fel. Ingen ville ju hänga med tjejen med äckliga tår, eller hur?
Dessutom fick jag lära mig att gå på sidan av foten för att smärtan var för stark och fick därefter yttligare bestående men i form av felbelastning av ben och höfter, som jag faktiskt än idag känner av.
Jag minns än idag de fruktansvärda operationerna som de utsatte lilla mig för. Ett flertal långa sprutor rätt in i tårna på olika ställen för att bedöva. Bara den smärtan hemsöker mig än idag. Jag skrek och jag grät. Hysteriskt.
Jag minns speciellt en operation. Operation nummer sex om jag inte minns helt fel. Jag gjorde åtta totalt. Just den här var hos en specialläkare i Lysekil. Vi fick åka en bra bit, mamma och jag. Jag var rädd men samtidigt hoppfull. Tänk om jag nu en gång för alla skulle bli kvitt detta helvete. Men när vi kom dit så visade det sig att jag skulle få genomgå precis samma skit som jag gjort de andra fem gångerna. Fjuttig lokalbedövning i tån och klippa ner nageln ännu mer. Jag fick lägga mig på en brits och fick en sådan grön operationsduk hängd framför mig så att jag åtminstånde skulle slippa se skiten. I alla fall det var en uppgradering från tidigare operationer. Minns att mamma satt på min högra sida och släppte inte min hand under hela mardrömsscenariot. Fan vad jag är tacksam för dig mamma.❤️
Då undrar ni säkert varför jag kallar just denna för ett mardrömsscenario. Jo, det uppstod ett problem. Bedövningen tog inte. Det spelade ingen roll om hur många sprutor han gav mig, det tog inte. Så där låg jag, skrek, grät, kallsvettades och fick en operation utförd på mig utan bedövning. Det gick till och med så långt att jag tuppade av under en stund på grund av smärtan. Jag såg ljuset innan jag blev skakad tillbaka till verkligheten igen. Det var ren tortyr. Jag var bara ett barn för fan, hur tänkte ni?! Nu när jag tänker tillbaka på det hela så skulle jag ha stämt skiten ur dem för detta. Men det fanns inte i tankarna just då.
Till slut så fick jag komma till Näl och bli sövd, de två sista gångerna. År 2012. Har aldrig varit med om något så skönt i hela mitt liv. Lilla jag, som var van vid att ligga där och bli utsatt för tortyr, fick nu fridfullt bara somna in och vakna igen när allt var över. Jag grät av lättnad efteråt.
Vården berövade mig på min barndom. Sex år av mitt liv som jag aldrig kan få tillbaka. Istället för att bara med en gång göra det på ett ordentligt och rätt sätt. Tänk vad mycket lidande det kunde ha sparat mig.
Visst ser mina tånaglar lite roliga ut men helt ärligt så är det ingenting emot att få slippa den smärtan. Sedan dess har det hållt sig borta. Ja, tills nu för någon vecka sedan....
Nu har jag sökt vård igen, för det är tillbaka på ena tån. Det är en stor och vass nagelrot som under själva nageln växer rätt in i tån. Jag började känna av det för någon vecka sedan och ångesten steg. Flashbacks från de sex åren slog över mig som en tsunami. Jag ska erkänna det - jag är lika rädd nu som 9-åriga Moa var. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva vara där igen.
Jag sökte vård redan då och fick en tid 29:e maj. Men igår kväll slog smärtan till rejält. Tån bara dunkade och jag kunde inte gå. Så idag åkte jag in till den enda mottagning som har jouröppet. Så tur jag hade att det knappt var en kotte där för jag kom snabbt in.
Jag berättade min historia så gott jag kunde. Det är ju ändå sex år som ska sammanfattas på någon minut. Det är inte helt lätt, MEN jag stod på mig. Det jag fick till svar gjorde mig både arg och ledsen. "Vi gör inget åt detta, åk hem och tvätta med sprit."
Visste inte om jag skulle skratta eller gråta, om han skojade eller faktiskt var seriös. Det tog mig inte lång tid innan jag förstod att han var allvarlig. När jag gick ut till bilen så kände jag hur tårarna vällde upp i ögonen. Hade jag hört rätt? Ja, tyvärr.
Visst hade jag kanske förstått hans svar om jag var 85 år och rätt klar med livet, men herregud jag är 21 år. Jag är, trots allt elände, hungrig på livet och precis påväg ut i det. Men då ska jag ha så ont att jag inte kan gå, och inte få någon hjälp för det? Jag ska inte kunna träna. Jag ska inte kunna gå promenader. Jag ska inte kunna få delta i saker som innebär rörelse och gå längre sträckor. Jag ska inte få gå ut med min systers hund. Jag ska inte kunna få vara en bra moster till min systerdotter som snart föds och som jag vill finnas för dygnet runt. Jag ska ligga i sängen och gråta av smärta. Tycker de verkligen det?..
Jag blir verkligen ledsen och besviken. Inte bara för min egen del, utan även för er andra som blivit bortstötta av vården i era svagaste ögonblick. En rejäl ändring måste ske och det är NU.

Har ni varit med om liknande? Berätta i kommentarerna.

Allt gott❣️
Moa
Lättar på hjärtat, Vardag | depression, nageltrång, panikångest, problem, psykisk ohälsa, sjukvården, social fobi, trauma, utbrändhet, ångest | |
Upp