"Vi kan inte hjälpa dig"
Jag hade psykologsamtal idag på vårdcentralen. Tanken är att jag ska få verktyg nog att kunna behandla min ångest och sociala fobi. Men det finns ett problem. Det tar mycket energi och kraft att påbörja en sådan behandling, kraft som jag inte har just nu med tanke på min utbrändhet. Dessutom pollenallergin på det som man blir ännu tröttare av.
Jag kände det lite på mig nästan, men när det kommer ur munnen på en lhögt uppsatt person att "Vi kan inte hjälpa dig", då faller allt samman och känns hopplöst. Svag som man redan är i sin situation så tänker man att "Nähe...om inte ni kan hjälpa mig, vem kan då göra det?". Svaret är egentligen mycket enkelt; Jag själv. Men i stundes hetta så bryter man ihop. Inte nog med att man ska slåss med alla dessa idiotiska myndigheter om ersättning för att man ens ska kunna överleva och kunna betala sina räkningar varje månad - samtidigt som man gång på gång ska behöva förklara OCH försvara sig emot läkare som inte ens tror på en. Och vad tusen skulle jag tjäna på att sitta och ljuga om hur skit jag mår? Tror inte ni att jag skulle vilja vara lika glad, pigg och problemfri som vilken vanlig 21-åring som helst? Det är ju sjukt. Så idag har tårarna fallit och jag känner mig som om jag blivit överkörd av ett tåg. Har sagt det förut och säger det igen; tänk om jag bara hade brutit ett ben istället, så hade min konstanta smärta varit synlig.
Som min kloka mamma sagt till mig i alla år, som dessutom lider av liknande; Man måste nästan vara frisk för att orka vara sjuk i dagens samhälle...
Allt gott❣
Moa