Varför anpassas inte samhället mer efter oss?
Jag har länge lidit av social fobi, men inte förrän nu har denna tanken slagit mig. Det är år 2019. Varför anpassas samhället efter folk med fysiska funktionsnedsättningar, men inte för oss med psykiska? Anser dem att bara för att det inte syns så finns det inte? Alla läkare jag har varit hos säger samma sak; att det är supervanligt med social fobi och att jag inte är ensam. Okej, så varför är inte vårt samhälle uppbyggt efter oss då om det nu är så himla vanligt? Psykiska funktionsnedsättningar är minst lika jobbiga och frustrerande som de fysiska - om inte till och med jobbigare. De syns inte och vi tvingar försvara något som vi själva hatar så extremt mycket - något som vi själva inte bett om. Jag kan inte ens räkna de gånger som jag gråtit mig till sömns och önskat att någon bara kunde bryta min arm istället - för då hade min smärta varit synlig och därmed mer accepterad. Tyvärr.
Jag skrev ett inlägg om detta på min Facebook för ett tag sedan. Klistrar in det här också.
"Jag har nu kommit in på att eventuellt sätta mig i skolbänken igen av olika anledningar.
I mitt sök efter lämplig utbildning stötte jag på problem och fick mig en rejäl tankeställare som retar gallfeber på mig rent ut sagt.
Gratis distansutbildningar på eftergymnasial nivå utan några obligatoriska träffar - som för en gångs skull är lite annat än inriktning teknik och fordon. Hallå eller, vi är inne på år 2019, då borde väl detta finnas betydligt mycket mer av. Är vi efter i tekniken nu helt plötsligt? Varför prioriteras inte sådant?
Tänker på oss med bland annat social fobi. Är det meningen att vi inte ska få klara av att utbilda oss och få jobb på grund av att vi har en funktionsnedsättning?
På tal om jobb - samma problem där. I ALLA jobbannonser efterfrågas en ”öppen, framåt, självsäker och social person.” Och efter denna novell av egenskaper man SKA besitta och utbildningar på 25 år man SKA ha gått...så avslutar de med "vi går mest på personlig lämplighet".
...Ursäkta??? I helvete heller att ni gör.
Bara för att man råkar lida av social fobi så betyder inte det att man är dum i huvudet. Man är förmodligen otroligt duktig på det man gör (och det som hela arbetet faktiskt går ut på), minus den lilla detaljen om att man råkar ha sociala svårigheter. Och bara därför ska man inte ses som en kandidat? Inte ens erbjudas en chans?
Liksom ursäkta mig, jobbet ni annonserar om innebär att packa ordrar - inte hålla tal inför drottningen av England. Herregud.
Sociala fobiker är så sjukt långt ifrån icke socialt kompetenta, om ni bara visste. Precis som inom alla andra funktionsnedsättningar så finns det olika områden inom social fobi som kan kännas mer eller mindre jobbiga. Till exempel; Jag kan se folk i ögonen och prata med dem hur lätt som helst - men när det kommer till att stå i centrum där flera tittar på mig samtidigt så brister det. Det hela handlar egentligen bara om att känna sig trygg. Och det är det ERAT jobb att få oss att göra. Det är omgivningens jobb. Och ändå så inkluderas vi inte.
Vi finns också!
Jävlar vad förbannad jag blir. Fyfan Sverige, helt ärligt. Jag blir så oerhört besviken. Gud så skönt det var att få ut det. Nästan så att man skulle vilja ta tag i detta problem själv och få samhället att resa på arslet och faktiskt anpassa det lite efter oss också.
Men som sagt - lider av social fobi. (Visst är min ironi underbar?)"
De enda som faktiskt underlättat livet för oss med social fobi är faktiskt två restauranger - Pinchos och McDonalds. En stor jäkla eloge till dem måste jag säga! Nu var förmodligen inte "folk med psykiska funktionshinder" orsaken till att de skaffade metoder att beställa sin mat på som inte innehåller att behöva prestera muntligt, men tusan vad mycket lättare de gjort det för oss. Tack snälla för att ni ser oss också och underlättar vår vardag! Önskar att det fanns fler som er!
Visst har även vården kommit en liten bit på vägen inom detta, med sina e-tjänster på bland annat 1177.se men dock tycker jag inte de fungerar lika bra. Dels för att inte alla mottagningar finns med där, vilket såklart försvårar en hel del - men också för att de oftast behöver ringa upp dig ändå. E-tjänsterna används alltså inte till dess fulla potential.
Förlåt, nu kanske ni inte har en aning om vad jag pratar om. Telefonfobi är en del av den sociala fobin och den delen är en av de allra starkaste för min del (alla lider mer eller mindre av en specifik del av sin sociala fobi.)
Självklart är jag medveten om att den största behandligen för att bli av med sin fobi är att just utsätta sig för den. MEN detta ska bara ske i mycket små doser i taget. Utsätter man sig för allt jobbigt på en gång, då blir allt bara värre. Detta vet jag av lång erfarenhet. Så därför tycker jag absolut att samhället kan bidra mycket mer till dessa små doser än vad det gör idag. Det är ju som sagt år 2019 och vi borde ha kommit så mycket längre i utveckligen angående detta än vad vi har. Dags att sätta fart nu Sverige!